Tittar upp i taket. Andas. Drar täcket över huvudet. Fosterställning. Men jag är inte är förkyld. Har ingen feber alls faktiskt. Ändå ljuger jag och säger att jag är sjuk och det är inte första gången. 

Jag inte kan prata med någon i dag, inte möta en blick, inte kommunicera alls faktiskt. När jag spiller ut kaffe på köksbordet börjar jag gråta, när jag försöker välja kläder får jag panik och kan inte andas. Men jag är inte förkyld.

Varför kommer de vissa dagar där man inte kan röra sig, förlamande panik. När hela kroppen skriker, gör ont och slår inombords. Hur blir man av med de, Jag kanske vet vem och vad som gör mig så här, men de hjälper inte, de hjälper inte att veta de för de säger mig inte hur jag blir av med de. Hur jag ska skaka känslan att jag inte är nog, jag får inte åt mig luften och världen bara trycker mig ner i alfalten.

Att visa sprickorna i fasaden finns inte, jag tejpar och limmar och klamrar fast i varje del som går sönder och spricker i tu, inte visa inte säga. håll ihop, en dag till, en stund till. Håll huvudet över ytan tillräckligt länge så du får ett andetad till innan de mörka drar ner dig igen.. 

Vissa dagar är värre än andra, och de är såhär jag tog mig igenom dagarna. Jag har fortfarande sånna dagar, ibland fler ibland färre, men jag har fortfarande inte lärt mig hur jag hanterar de.