nu när jag sitter här i min överbelysta lägenhet, alldeless för pigg för att kl ska vara sex på morgonen och ser solen färga himelen från dess kalla marinblåa färg till en skimmrande hav av olika nyanser av blått

 

det är någon på andra sidan väggen, en som spelar, vad jag enbart kan gissa mig till house, så här tidigt på morgonen. Har den fruktade dagen som vad vanliga människor kallar ånejdeärmåndagigen kommit?

Har jag tagit mig igenom en natt till utan att tappa förståndet, eller är det bara mitt eget huvud som spelar ett sprat på min övertrötta kropp.

tankarna har äntligen saktat ner från gårdagens panik och jag känner mig plötsligt inte lika ensam. Just nu sitter jag i ett slags limbo mellan att kalla det natt eller morgon. För inget av de känns passa in i just denna sekund av lättnaden med ekot från basen slåendes mot väggen. Det är denna tid jag har letat efter, letat sen juni då mitt vardag förvandlades till en tid som jag nu enbart kan titta tillbaka på och avunnas, den tid då livet var en aning lättare.

 

När blev det okej att sitta uppe en hel natt utan att göra nått, eller någon?