Så här sitter jag en fredag kväll ser SATC och är allmänt trött av strålingen. Varje dag, släpa sig ur sängen för att sedan halft springandes komma inflämtandes presic i tid till strålningsavdelningen. Att man aldrig lär sig. Men det är väll den lilla tjurskallen man e som vill att allting ska gå tillbaka till den vanliga vardagen,.

Men det är inte som vanligt. det har blivit ett ny rutin för de så kallade "vanligt" Det som även är hyffsat nytt är att jag än en gång, tredje gången gillt (hemskt att erkänna) står jag så vuxet sagt på egna ben. Jag bor själv. De passar mig och mina oregelbundna rutiner. Jag kan kliva upp närr jag vill, laga den maten jag vill, lämna saker överallt och behöver inte anpassa mina dåliga vanor till någon annan. Jag kan inte tro att de finns någon som inte uppskattar att bo själv någon gång i livet. Och om inte uppskattat så ser på den perioden som en erfarenhet till de bättre. Men nu mina vänner, Jag har en sak som jag kan bara ana att vi tjejer/kvinnor/hen ? fruktar att erkänna.

 

-Jag får inte upp locket på burkjäveln!

 

Man prövar allt, sked, varmt vatten, handduk, gummiband, banka skiten ur den men locket rubbas inte en millimeter. Det är då, när man bor själv, märker nackdelen med att bo själv!

 

Så mina vänner, iband måste väll även jag erkänna att jag behöver en burköppnare i närheten för att be om hans hjälp,..